En saga från verkligheten

Jag har en granne, en äldre man i 80-års åldern, som får mig att le nästan varje kväll då jag kommer hem från jobbet. Hans fru bor på ett äldreboende som ligger ett par hundra meter ned för en backe från vårt hus och han tillbringar dagarna med henne.

Varje kväll när han lämnar henne så stannar han var femte meter för att vinka till henne en stund och hon står i fönstret och vinkar tillbaks. På detta sätt tar promenaden hem närmare en timma istället för dom fem minuter som jag tar mig samma sträcka.

Nu när höstmörkret svept in över landet så tar promenaden ännu längre tid och med ålderns visdom så har dom löst mörkerproblemet med att han fortfarande stannar och vinkar var femte meter, men nu med en ficklampa i handen.

Tänk att kunna ta den tiden, att känna den kärleken. Det ger mig hopp för framtiden.

Eftersom jag är typiskt Svensk, har jag aldrig stannat och pratat med honom. Jag vill inte störa i deras kvällsritual och jag vill inte få min illusion förstörd. Jag hoppas verkligen att dom är lyckliga och är glad att hon på det här sättet kan se att han kommer hem utan att något händer. Kanske tycker dom det är hemskt att inte få bo tillsammans, men så vill jag inte tänka. I min hjärna är dom lyckliga för att dom fortfarande får tillbringa dagarna ihop.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton − ett =